GOTLANDS FREDSCENTER
Säkerhet är mer än upprustning
Folk & försvar – den säkerhetspolitiska konferens i Sälen som varje år samlar alltifrån poliser och militärer till partiledare, myndighetschefer och forskare – har nyligen åter diskuterat frågan om Sveriges säkerhet. Man har, än en gång, konstaterat att hoten mot Sverige är många. Gängkriminaliteten, klimatet och Ryssland var återkommande ord i sammanhanget.
Känslan och analysen resonerar med många som upplever att världen är (eller har blivit) osäker. Nyhetsflödet blandas med personliga erfarenheter till bilden av en tillvaro i gungning: Klimatförändringarna till följd av överkonsumtionen kräver inget mindre än omställningen av vårt gemensamma liv, spänningar som vi trodde hörde till det förgångna verkar återaktualiseras också i vårt närområde, och en känsla av vilsenhet och meningslöshet parar sig med den växande psykiska ohälsan.
Flera av våra gemensamma utmaningar är nya, några är till och med unika i mänsklighetens historia. Samtliga är komplexa. Komplexa problem kräver komplexa svar. Alla vet det.
Därför hoppas jag så innerligt på att den situationen som håller på att benämnas och befästas runt Östersjön, det nya säkerhetsläget, ska bemötas med en mängd olika svar. För just nu verkar det primära svaret vara militär upprustning, trots att även Säkerhetspolisens rikschef Klas Friberg vid flera tillfällen har framhållit att ingen, inte ens Ryssland, har för avsikt att starta ett beväpnat anfall mot Sverige (se uttalanden vid Folk&Försvar de senaste åren).
Utmaningarna, så menar han och flera andra, ligger istället på ett kommunikativt, kulturellt, närmast existentiellt plan: i det man kallar för påverkanskampanjer och destabilisering. De flesta har hört talas om trollfabrikerna och inblandning i utländska val som man kunde koppla inte minst till Ryssland. Där, i det som rör våra vardagliga samtal och vår samexistens, ligger det långsiktiga problemet. (För ja, problem finns, och de kan bland annat kopplas, likt den illegala annekteringen av Krim och de oroväckande konflikter i Georgien och Ukraina, till vår granne i Öst.)
Men när hotet inte primärt är militäriskt, utan snarare handlar om polariserade samhällen och minskad tillit till staten och medmänniskan, krävs då inte alternativ – eller åtminstone komplement – till en militär upprustning? Skulle inte relationsbygge, både inom landet och mellan länder, vara ett mera adekvat svar, när problemet nu är närmast mellanmänskligt? Bildningskampanjer om demokrati, folkbildning i källkritik, föreningsliv, samtalsmetodik och nät-hyfs, i kort: många av de områden som behöver stå tillbaka när försvarsanslagen ökar och statsbudgeten behöver omfördelas?
För att inte tala om det som de flesta upplever som det mest överhängande hotet: klimatet. Redan idag är klimatbudgeten blott en femtedel av försvarsbudgeten, och det innan den historiskt stora ökningen som väntas de kommande åren. Att säkra planetens ekologiska stabilitet borde väl vara säkerhetspolitik om något?
Självklart satsar Sveriges militär inte bara på konventionellt försvar, utan också på det digitala. Självklart finns det en medvetenhet om att vapen i traditionell mening inte är den primära lösningen på dagens utmaningar. Självklart utgår jag ifrån att alla människor, civila som militära, vill undvika konflikt och verka för fred. Men jag tror också att de olika perspektiv som finns på frågor om säkerhet, trygghet, och (mellanmänskliga liksom internationella) relationer bör mötas i dialog i större utsträckning än de gör idag. För ingen kan navigera själv i detta. Inte jag, inte ett enskilt parti eller en enskild regering, och inte heller en enskild organisation som försvarsmakten.
När jag på Gotland får samtala med mina medmänniskor om dessa komplexa, svåra frågor återkommer ofta två funderingar: jobben och utsattheten.
Försvaret bidrar med arbetstillfällen på ön. Det är sant. Mer än så tänker jag – många av de som soldater som stationeras är vänliga, kompetenta människor som vill bidra till en bättre värld. Men jag tror man skulle skapa jobb, och attrahera goda människor, i vilket område som helst som fick ta emot mellan 54 till 84 miljarder kronor per år. Investeringar i psykisk hälsa, klimat eller bildning skulle ge samma positiva effekt till vår lokala sysselsättning och ekonomi, om det skulle vara huvudfrågan.
Gotlands utsatta läge är den andra faktorn som ofta åberopas. När det nu finns en militärisk övningsverksamhet i Österjöområdet från bägge sidor, både Ryssland och NATO (som genom värdslandsavtalet har ett nära samarbete med Sverige) blir man åter varse om öns strategiska läge i vårt hav. Och ja, skulle ett beväpnat angrepp vara det förestående hotet skulle Gotland onekligen vara utsatt. Enligt kompetenta källor som Säpo-chefen verkar dock så inte vara fallet.
Att infrastrukturen på vår ö är sårbar är förstås en annan fråga, en som delvis lyfts inom totalförsvaret, men som inte heller har militärisk upprustning som rimlig primäråtgärd.
Låt mig här påpeka det självklara: jag har inte tillgång till all information för att kunna bedöma militära hot. Liksom alla andra människor är jag begränsad i min kunskap och mina perspektiv. Jag hävdar inte heller ha lösningar på de stora utmaningar vi står inför. Men jag är säker på att hur vi än ser på det förändrade säkerhetsläget i Östersjöområdet, så gäller det som gäller för varje relation, mellanmänsklig som mellanstatlig: att vägen ut ur konflikten går genom samtal, möten, kritik som blandas med självkritik, och en vilja till förståelse.
Hur det förhållningssättet ser ut behöver förstås diskuteras. Och jag vet att mycket görs. Även nämnde Folk&Försvar arrangerar studieresor till Ryssland för att lära sig om och av organisationer.
Samtidigt: hur många fler möten, hur mycket mer ömsesidig förståelse och samarbete skulle vi inte behöva för att kunna väga upp den misstro och missmod som så lätt slår rot i våra liv, våra hjärtan, och vår politik?
Hur välbehövd skulle det inte vara med en plats på Gotland, där människor från länderna runt Östersjön kan bygga relationer och diskutera angelägna frågor tillsammans, i nya konstellationer?
För ja, säkerhet är mer än upprustning. Säkerhet är också trygghet i samhället, psykisk hälsa och en levande planet.
Säkerhet är också dialog, bildning och reflektion.
Jag vill hålla koll på mina tankar, så att jag inte fastnar i svart-vita beskrivningar av min omgivning, för både erfarenhet och forskning visar att sådana enkla världsbilder i princip alltid är felaktiga. Jag vill hålla koll på mina känslor, så att jag inte dras in i en spiral av rädsla och inre försvarsmekanismer. Och jag vill hålla koll på hur jag varje dag kan bidra, i det lilla och det stora, till förståelse, försoning och fred. Naivt? Kanske. Nödvändigt? Absolut.
/Benjamin
18 Feb 2020